Jag pratar mycket om själsfränder, men det är något jag tror så himla mycket på. Jag tror att det finns en "the one" där ute till alla. Sen har jag så pass splittrade känslor för vad just en själsfrände är. Men på senare tid har jag förstått att det är någon man trivs med. Någon man älskar och kan älska med, någon man kan skratta med, någon man bara kan va med helt enkelt.

 

Jag har börjat tro att jag faktiskt kan ha hittat min. Men jag är inte säker? Mycket beror på att vi inte vågar satsa på oss. Och då har tanken slagit mig: "tänk om vi är själsfränder men kommer på det försent"?

 

Jag menar, vi passar varandra som piff och puff, ying och yang, helan och halvan. Det är som menat?! Men vi vågar inte ta steget. Vi är fast i "bästa vänner" stadiet. Och jag ska inte säga något för jag älskar det. Jag älskar att vara i det steget, där vi är bästa vänner. Ibland känns det som att det räcker så, men också iband känns det som att det inte räcker. Förstår ni?

 

Inatt när jag sov över hos honom så insåg jag hur mycket jag älskar denna person. Hur glad han gör mig, hur fantastisk han är och hur jag inte skulle fungerar korrekt utan honom. Han är en del av mig nu. Och om inte det betyder att vi är själsfränder så vill jag inte tro på att det finns.

 

JAG MENAR: JAG SÄGER ATT JAG INTE KAN LEVA UTAN HONOM?

 

Det måste ju betyda något? Han är en del av mig, och jag är en del av honom. Det måste väl vara tecken på något?

 

Men vad händer om vi inser det försent? Vad händer om vi inte vågar ta vår vänskap steget längre? Vad kommer hända om vi hittar andra att älska? Jag är så rädd för detta. Om han nu är min själsfrände borde vi väl hitta varandra hur som helst? Eller? Vad kommer hända när jag inser att jag mist han jag är 99% säker på är min själsfrände?

 

Hela livet leta man efter någon som får det att pirra lite extra i kroppen. Någon som får dig att känna mer än någon annan.

 

Jag har hitta en kille som får mina fjärilar i magen att explodera istället för att flyga runt. Jag har hittat han som får hela mig att smälta med en enda blick, eller ett litet leende. Jag har hittat han som får mig att känna. Och jag hatar det.

 

Jag hatar hur han har denna makt över mig. Jag hatar hur han kan kontrollerar mig med olika blickar. Jag absolut hatar det. Jag hatar att han får mig att känna mig så levande, för då vet jag att utan honom skulle jag inte klara mig. Jag hatar att veta att det är HAN som får mig att känna och utan honom skulle jag sitta helt jävla tom.

 

Men sen igen, jag älskar hur han får mig att känna. Som jag sa innan, han får mig att känna mig levande, älskad, som att jag klarar allt. Han är den personen så många letar efter. Han är den som får det att pirra lite extra i min kropp. Han som får mig att känna mer än någon annan har fått mitt att känna.

 

Han får mig helt enkelt att känna. Och jag älskar det.

Vi alla har hamnat i denna situation, där vi står helt tomma som stora frågeteckan och alla säger att man ska "lyssna på ditt hjärta" eller nej, "du borde nog tänka efter".

 

Men vad ska man göra när hjärtat och hjärnan säger två helt olika saker?

 

Denna situation sätter jag mig i allt för ofta. Jag vet att jag borde lyssna på hjärnan, för på det sättet skyddar jag mig själv. Jag skyddar mitt hjärta. Men återigen, vill jag verkligen göra det valet när hjärtat säger att det är okej att chansa. Det gör ingeting om det blir krossat. Men är jag villig att offra nätter för gråt och skrik för smärtan i hjärtat är så outhärdlig? Njaaa. MEN VAD SKA JAG VÄLJA DÅ?

 

Helt ärligt så tycker jag personligen att detta är det absolut värsta valet att göra. Och detta val är ett val som dyker upp med jämna mellanrum. Detta är ett val speciellt som är jobbigt om det handlar om kärlek, och det är där det oftast dyker upp.

 

Som jag sa innan så är jag mycket erfaren när det komma till att göra detta val. Just nu i denna sekund som jag skriver detta så pågår det ett val i mitt liv. Det handlar om jag ska vara lyckligt singel eller olyckligt förälskad (ja, patetiskt jag vet). Och ni kan ju bara gissa på vilket hjärnan säger och vilket hjärtat säger. Och dum som jag är, så kommer jag ju gå med hjärtat. Jag kommer vara olyckligt förälskad tills det känns som att mitt hjärta går i tusen bitar och jag sitter berusad i min säng mitt i natten och gråtskriker att jag hatar alla. Det är som jag säger, jag vet att hjärnan har så jävla rätt. Men seriöst, hur ofta väljer man hjärnan? Aldrig. Oavsett om man är 18, 35 eller 59 bast och tre gånger så klokare så kommer man fortfarande välja hjärtat. Man brukar gå med att göra hjärtat glad, för det är enklast så. Det enda är att man får leva med konsekvenserna som kommer. Ett brustet hjärta och att hela världen faller samman.

 

Så vad ska du välja? Välj hjärtat. Var glad. Sen att du kanske sitter och gråter och skriker att du hatar alla en sen sommarnatt, det får du ta. Men vad händer om du inte skulle välja hjärtat. Jo, förmodligen skulle du sitta samma kväll i sängen och ångra dig, ångra att du inte vågade, ångra att du inte tog chansen medan den fanns. Så ärligt talat, det vi borde fråga oss egentligen är om det är värt att kanske få sitt hjärta kossat eller att man en dag sitter där, med en jävla massa ångest som förmodligen vara längre och är betydligt jobbigare än hjärtesorgen.

 

Välj för tusan hjärtat! 

Jag vill aldrig att ni ska må som jag mår, just i denna sekund. Det är som att tårarna aldrig tar slut och allt jag känner är hur jävla ont det gör i mitt hjärta. Jag kan inte sätta ord på denna känsla men det är som ett stor jävla tung sten har bytt plats med mitt hjärta. Det gör så fruktansvärt ont. Jag vill inte känna mer. För allt jag känner är smärta och saknad. Tomhet, om man kan räkna det. Det är förjävligt. 

 

Hjärtesorg måste nog endån va den värsta sorgen.

När man öppnar upp hela sig för en människa. Det är som att visa sig naken för första gången för den du älskar. Det är läskigt, man känner sig livrädd och exponerad men samtidigt är det så spännade. Det är en känsla som inte går att sätta ord på. Man berättar allt som gör hjärtat tungt. Berättar hur man mår, om sina känslor och om alla tankar som flödar innanför ens huvud, man öppnar upp sig.

Att klä av sig naken och stå där inför människan som du älskar mest på denna planet, det är egentligen inte så svårt. För du vet, du vet att han fortfarande kommer älska dig oavsett vad. Men att berätta om alla tankar, känslor, minnen, drömmar, öppna upp sin själ för någon. Det är att klä av sig naken och inte veta om personen fortfarande kommer älska dig.

Jag har gjort detta. Båda sakerna, för samma person. Och idag, idag tror jag han älskar mig mer än vad han gjorde sommaren 2013 då vi stod nakna inför varandra första gången. Den natten stod vi nakna inför varandra på två olika sätt. Det var första gången vi skulle ha sex, men det blev också första gången vi öppnade upp våra själar för varandra. Den natten pratade vi till natten blev morgon. Han fick reda på i princip allt och ingenting. Vi pratade om det jag skrev förut, om hur vi mår, om våra känslor, våra drömmar, våra minnen och om alla tankar vi har. Vi blev starkare som ett par. Vi blev mer än älskare den natten. Vi lät våra själar blandas, vi blev själsfränder.

Att stå naken inför människan man väderar högt är något av det värsta jag någonsin gjort. Jag var så rädd men samtidigt så nyfiken. Nyfiken på honom. Jag blev ännu mer nyfiken när han tog steget och öppnade upp sig för mig. Jag ville veta mer. Jag ville utforska honom, hans själ. Och jag fick utforska honom. Han berättade om så mycket, han berättade saker för mig som ingen annan vet, han berättade sina största rädslor och hemligheter för mig. Han fick mig lugn, och det gjorde att jag bara älskade honom mer.

Nu, två år senare, är jag så glad att det var just honom jag stod naken framför. Jag är glad att jag öppnade min själ för just honom, personen som vågade stå naken med mig. Min själsfrände.

Januari: Alice fyllde kärring, men annars blev det mest att umgås med nära å kära denna månad.

Som rubriken lyder. Jag orkar inte att sakna längre. Det handlar om att jag inte orkar sakna honom längre. Det handlar om att jag inte orkar sakna att ha någon där. Jag har inte träffat personen som gör mig lycklig på mer än en månad, och jag orkar inte längta eller saknar mer. Jag är på vägen att ge upp. Jag undrar ibland vad som hände mellan oss. Allt var rosa moln och gulligull sen en dag blev molnen vita. Vi har inte det vi hade. Jag vet inte ens om vi är bästa vänner längre, och det är nog det som gör ondast just nu. Jag vill vara personen som alltid är där för dig, eller rättare sagt, JAG ÄR det personen som alltid är där för dig. Men jag vill att du ska vara personen som alltid är där för mig. Alltid. Du säger att du är det men du lever inte upp till det. Du visar mig ingenting. Och det är det enda jag begär. Visa mig något. Jag vill inte sakna dig mera. Jag vill inte. Så snälla visa mig att du finns där för mig, kom hem till mig. Gör så att jag slutar att saknar dig. För snart, snart klarar jag inte av mera.

Jag kommer fortfarande ihåg exakt den första stunden då våra ögon möttes. Två främlingar, två okända kroppar, hjärnor och hjärtan som längtade efter att få utforska varandra. Det gick en månad och vi träffades igen. Fortfarande två främlingar och väntade och längtade efter att få utforska. Nummer utbyttes och det var början på våran resa. Vi pratade i telefon i säkert en timme den natten. Vi lärde känna varandra. Några veckor senare umgicks vi för första gången. Det blev ett lång samtal då med. Ett samtal mellan två vänner, inte främlingar längre. Vi kramades också, vem visste att det skulle bli den första kramen utav tusentals. Tiden rann iväg och vi pratade allt mer. Vi blev vänner på riktigt. Sen sov du över hos mig. Du var säkert lika varm som solen en klarblå sommardag. Jag kom ihåg hur du bad mig komma närmre, som om vi skulle bli en. Vi låg och stirrade in i tomma intet, tysta och kramandes. Jag kommer aldrig glömma våran första natt tillsammans. Den var fin, lika fin som en stjärnklar himmel. Men tiden gick och det fortsatte som vanligt, sommaren var snart förbi och det var påväg mot höst. Våra samtal blev längre, där vi pratade om allt och absolut ingenting. Vi spenderade fler nätter hos varandra. Det var just en septembernatt våra läppar möttes för första gången. Du hämtade mig mitt i natten så vi kunde spendera den tillsammans. Klockan slog tidig morgon och vi utbytte blickar som inte kan beskrivas med ord. Sedan kändes det som en explosion i hela kroppen. Det var hjärtat som exploderade och som blandades med alla fjärilar som hade bosatt sig i magen på mig. Med tunga andetag som kippade efter andan låg vi där och log. Undra om samma tanke slog dig som slog mig? "Detta är början på något bra. Alldeles för bra." Vi somnade sent den natten, eller rättare sagt, vi somnade tidigt den morgonen, solen hade till och med börjat skina genom persiennerna. Detta fortsatte i ett par veckor. Sen blev det kallt. Kallt då jag somnade ensam. Ensam allt för många och långa nätter. Han hade åkt iväg. Lämnat mig. De ensamma nätterna blev istället till långa samtal. Det blev lite sömn den månaden kommer jag ihåg. Mest för allt jag egentligen ville var att höra din röst. En stämma som får mig att må bra, och som får hela mig att rysa. Vi somnade i varsin ände i telefonerna, och allt jag kunde tänka var att det var som att somna med dig. Att få höra de djupa andetagen var som att få höra en bebis skratta, havet som rullar in mot stranden eller som att höra ens favoritlåt. Du var min favoritlåt, du är fortfarande min favoritlåt. Han kom hem igen och det var som om solen sken varje dag när jag såg honom igen. Jag kramade honom och tänkte aldrig låta honom gå igen, aldrig. Dagarna gick vidare, samtalen var längre än någonsin nu. Vi pratade om allt och så en dag började vi prata om oss. Våran relation. Vi ställde oss frågan "var är vi egentligen?". Ingen av oss hade svar. Vi är som natt och dag. Vi är ett par utan förhållande, och vi listade ut varför vi inte vad i ett förhållande. Vi är rädda. Vi är rädda att bli sårade, vi är rädda att såra varandra, vi är rädda att förstöra det vi har, vi är rädda att första våran vänskap som är den starkaste jag någonsin känt av. Jag vet inte vad jag skulle göra utan denna kille. Jag skulle inte överleva. Jag skulle vara bambi på hal is utan honom. Han är den finaste killen jag vet och utan honom är inte jag mig själv. Jag vet inte vad framtiden håller för oss. Jag vet inte om vi kommer våga satsa någon gång. Men en sak är säker: jag tänker aldrig, aldrig, aldrig förlora honom för han är det finaste jag någonsin kommer få, och jag kommer inte släppa taget om honom .

Januari: Alice fyllde 19. Rebecka fyllde 19. Myste med vänner, festade och hade det allmänt bra.

Du får inte kalla mig för saker som "babe, finaste du, gullet, älskling" med mera. Du får inte. Du lurar mitt hjärta när du gör det. Du kan inte ta det sen slita det i två delar. Det är inte okej längre. Du får inte ringa för att kolla hur jag mår eller bara kolla hur läget är. Du får inte säga "jag älskar dig". Du får inte kontakta mig när du känner dig ensam. Du lurar mig som sagt. Du låtsas som att vi är något mer än vad vi är. Du lurar mitt lilla, omtåliga hjärta att vi är något speciellt. För vi är inte det. För det vi har, det är något som jag aldrig kommer kunna förklara men vi är inget speciellt iallafall. Vi är vi.

 

Jag tror vi är något som vi, eller någon annan, aldrig kommer förstå sig på. Vi trivs så himla bra. Vi är inte vänner men vi är inte ett par. Vi är älskare (eller lovers på engelska som låter hur fint som helst?). Det är väl självklart jag har känslor för honom. Det är väl självklart att jag älskar honom. Men, vi är vi. Vi är inte dem här som ringer varandra för de känner att de måste pga de är ett par. Vi ringer varandra för vi gillar bara att prata. Vi är inte dessa som väcker varandra med en kyss. Vi väcker istället varandra genom skratt och slag. Vi bjuder inte varandra på middag, vi ligger inte i soffan och myser, vi håller definitvit inte hand. Utan vi.. Vi bråkar med varandra, vi älskar med varandra, vi delar hemligheter med varandra, vi slår varandra, vi kramar varandra, vi hatar varandra, vi älskar varandra, vi är varandras bästa vän. Vi är bästa vänner. Det är vad vi är. Vi är vi. Vi är bästa vänner.

 

Vi är ingenting. Vi är allt. Vi är inget par. Vi är bästa vänner. Vi är älskare. Vi är vi - och jag gillar det.

Ett ord som är så svårt att säga men så lätt att skriva - stanna.

 

Jag vill att du stannar. Stannar här hos mig. Det ska inte bara vara för ett tag... Jag vill att du ska stanna här hos mig tills solens strålar har tagit över nattens kyla. Jag vill att du ska stanna här hos mig tills vi vaknar av barnens skratt och fåglarnas kvitter. Jag vill bara att du stannar och håller om mig medan det är mörk, medan himlen är svart men med en ton av blå och medan stjärnorna lyser.

 

Jag vill att du stannar. Så enkelt är det. Jag vill att du ska stanna, stanna i mitt liv. Du gör mig så glad, så lycklig, så färgsprakande kär, så stanna. Låt mig behålla detta. Låt mig behålla dig. Jag vill ha dig. Jag vill ha dig i mitt liv. Efter dagen vi träffades så har jag blivit glad. Jag vill behålla detta. Jag vill behålla dig. Så stanna. Stanna för min skull.

 

Jag vill att du stannar. Stannar och kollar på mig. Stannar och blir kär i mig. Stannar och säger "jag stannar".

Tända ljus och Bon Iver som låter ur högtalarna, men det är fortfarande något som saknas.

 

Jag vill ha dig. Jag vill ha dig liggandes här bredvid mig. Jag vill höra dig ta dina djupa och tunga andetag. Jag vill dra min hand genom ditt hår. Jag vill kyssa dina läppar. Jag vill se ditt bröst gå upp och ner. Jag vill känna värmen från dig. Jag vill ha dig.

 

Ikväll vill jag ha dig nära mig. Jag vill kunna prata med dig, älska med dig, se dig, känna dig, kyssa dig, mysa med dig, krama dig, hålla din hand och älska dig.

 

Det är som om jag sitter fast i en liten bubbla. En bubbla bestående av: tjat, samma gamla vanor, arbetslöshet och inga pengar. Jag behöver komma ut! Min kropp och mitt huvud skriker: släpp ut mig!

 

Jag läser hela tiden om mina vänners äventyr, den ena efter den andra, och själv sitter jag som fastklistrad här hemma. Jag vill ut och resa. Jag vill ut och uppleva nytt. Smaka på en ny kultur. Men jag kommer aldrig iväg. Varför? För jag är rädd. Jag är rädd för att förlora allt jag har här hemma. Jag är rädd att tappa kontakten med personer som gör mig glad. Jag är helt enkelt rädd för det jag lämnar bakom mig, inte för det framför mig.

 

Ibland känner jag bara för att släppa allt och ta första resan jag hittar ut i världen. För jag vill. För jag skriker efter det. För jag vill inte bli fast i denna stad. Men varje gång jag bestämt mig så ringer en klocka där bak i huvudet på mig och påminner mig om allt jag har här hemma. Och för att vara ärlig är jag så förbannat dum. "Vi" alla vet vad som håller mig tillbaka. Jag vill bara inte erkänna det. Det är EN viss person. EN person som jag inte vill förlora. EN person som styr mitt liv. Hur ska man släppa den personen? Hur ska man våga ta ett kliv utan honom?

 

Jag måste komma över "detta". Jag måste ge mig ut. Om han nu är menad för mig så väntar han väl? Men tänk om han inte gör det? Tänk om. Jag måste även sluta att säga "tänk om" och göra det istället. Men jag är feg. Alldeles för feg. Jag vågar inte. Jag vågar inte lämna allt här hemma. Jag är rädd.

 

Men jag tänker göra det bästa av situationen. Jag tänker umgås med människorna som är kvar i staden. Jag tänker gå vidare och vara glad varje dag. Jag tänker hitta ett jobb. Jag tänker ändra min livstil. Även fast jag kanske inte kommer ut på något äventyr så ska jag göra det tråkiga gamla livet till ett nytt och mer spännande liv. Jag ska förändra saker och ting. Jag ska bli en bättre människa, och det... Det kommer bli mitt nya äventyr istället.

Allt han gör och allt han säger får mig att må så bra. Hela han är som ett stort lyckopiller. Han gör mig lycklig. Han gör mig glad. Han gör allt för att få mig att skratta när jag inte mår bra. Med andra ord så är han bäst. 

 

Jag är så glad att jag fann denna människa. Jag är så glad att jag lät han komma in i mitt liv. Jag är bara så glad. Glad över hur glad han får mig.

 

Att man kan tycka om en människa så mycket som jag tycker om honom är inte normalt. Varför tycker jag om honom så mycket?

 

Jag försöker le. Jag försöker vara stark. Men det går inte. Jag får rödsprängda ögon fortare än vindens sus. Idag åkte min käraste vän iväg. Till ett helt nytt land. Där ska hon bosätta sig i sex månader, nästan hundraåttiotre dagar. Det gör så ont i mig. Det är som om någon har slitit bort en del av mig själv. Hur ska jag överleva?

 

Jag vet inte vad det är som tär mest på mig. Det faktum att jag inte kommer kunna se henne när jag vill eller det faktum att jag kommer behöva hålla allt inom mig i sex månader?