Jag sitter här med gråten i halsen.
Jag försöker le. Jag försöker vara stark. Men det går inte. Jag får rödsprängda ögon fortare än vindens sus. Idag åkte min käraste vän iväg. Till ett helt nytt land. Där ska hon bosätta sig i sex månader, nästan hundraåttiotre dagar. Det gör så ont i mig. Det är som om någon har slitit bort en del av mig själv. Hur ska jag överleva?
Jag vet inte vad det är som tär mest på mig. Det faktum att jag inte kommer kunna se henne när jag vill eller det faktum att jag kommer behöva hålla allt inom mig i sex månader?
Det gör ont.
Kommentarer
