Nittio dagar.
Nittio dagar med kärlek och hat. Lycka och sorg. Kyssar och bråk. Så lite och så mycket kan hända under nittio dagar. Nittio dagar, du och jag, nitto dagar. Det är inte så länge men när man tänker på allt vi upplevt tillsammans, då är det som en evighet. Detta var nitto dagar utav en evighet. Du och jag är en evighet, och kommer hålla en evighet.
"Borde ej va här, det är beslutat för längesen. Måste ge mig av och gå hem. Men när du ler, får du allt att kännas rätt."
Jag slits fram och tillbaka. Det gör ont i hjärtat. Jag borde inte vara hos dig, men endån så vill jag stanna. Du skadar mig. Du skadar mitt hjärta och själ. Men. Men du gör mig lycklig. Du får mig att må bra. Jag ler när jag tänker på dig, pratar med dig, ser dig, träffar dig, kysser dig, kramar dig och även när jag bråkar med dig. Du är förmodligen det bästa som hänt mig, och det värsta. Jag vill ha kvar dig i mitt liv. Du får mig till att bli en bättre människa. Du påverkar mig på ett sådant positivt sätt som ingen annan har lyckats göra. Du gör mig hel. Varför förstör vi varandra? Varför är det du och jag? Varför bråkar vi? Varför älskar vi? Varför är det vi? Ödet...?
Tre ord.
Jag älskar dig.
De tre små fina orden som kan vända ens värld upp och ner. Vad gör man när man hör någon du älskar innerligt säga de tre orden? Själv så blev jag stum. Det var som ett lyckorus som gick genom kroppen. Jag blev varm. Jag blev lycklig. Jag blev kär. Jag svarade med tre simpla med otroligt betydelsefulla ord tillbaka, jag älskar dig. Pussarna förvanlads till passionerade kyssar och hjärtat började slå fortfare, fortare och fortare. Och detta är bara början på något vackert.
Han med stort H?
Funderade länge om jag skulle sätta en punkt eller ett utropstecken efter H. När vet man när man hittat den stora kärleken? Hur vet man att man inte har släppt den stora kärleken? Det jag egentligen vill få ut av detta är att jag vet inte om jag har gjort ett bra beslut. När man är lycklig hos någon, då ska man väl stanna? Fan. Fan. Fan. Varför har jag gett mig in i denna enorma labyrint. Jag går och går men går alltid fel. Svänger vid fel tillfälle och hittar aldrig fram. Jag hittar ett stop och tror jag är framme men nej. Jag kommer inte fram. Nu trodde jag att jag var framme, äntligen, men jag är inte säker. Det känns som om det borde finnas ännu en sväng och där är målet. Men varför har jag stannat då? Jag mår bra här, halvvägs. Jag har hittat ett ställe där jag är lycklig. Nu har jag förvirrat mig själv. Både i denna text, i labyrinten, i huvudet och i hjärtat. "Gå på magkänsla." Så säger de alla. Men hur vet man vad som är rätt när allt inom mig säger olika? Har jag vad jag söker efter? Har han ett stort H?
