evelina h

Jag pratar mycket om själsfränder, men det är något jag tror så himla mycket på. Jag tror att det finns en "the one" där ute till alla. Sen har jag så pass splittrade känslor för vad just en själsfrände är. Men på senare tid har jag förstått att det är någon man trivs med. Någon man älskar och kan älska med, någon man kan skratta med, någon man bara kan va med helt enkelt.

 

Jag har börjat tro att jag faktiskt kan ha hittat min. Men jag är inte säker? Mycket beror på att vi inte vågar satsa på oss. Och då har tanken slagit mig: "tänk om vi är själsfränder men kommer på det försent"?

 

Jag menar, vi passar varandra som piff och puff, ying och yang, helan och halvan. Det är som menat?! Men vi vågar inte ta steget. Vi är fast i "bästa vänner" stadiet. Och jag ska inte säga något för jag älskar det. Jag älskar att vara i det steget, där vi är bästa vänner. Ibland känns det som att det räcker så, men också iband känns det som att det inte räcker. Förstår ni?

 

Inatt när jag sov över hos honom så insåg jag hur mycket jag älskar denna person. Hur glad han gör mig, hur fantastisk han är och hur jag inte skulle fungerar korrekt utan honom. Han är en del av mig nu. Och om inte det betyder att vi är själsfränder så vill jag inte tro på att det finns.

 

JAG MENAR: JAG SÄGER ATT JAG INTE KAN LEVA UTAN HONOM?

 

Det måste ju betyda något? Han är en del av mig, och jag är en del av honom. Det måste väl vara tecken på något?

 

Men vad händer om vi inser det försent? Vad händer om vi inte vågar ta vår vänskap steget längre? Vad kommer hända om vi hittar andra att älska? Jag är så rädd för detta. Om han nu är min själsfrände borde vi väl hitta varandra hur som helst? Eller? Vad kommer hända när jag inser att jag mist han jag är 99% säker på är min själsfrände?