evelina h

När jag skrev senast var jag inte kär längre. Jag kom äntligen över någon som fått mig må som bäst och värst. Jag kände mig fri. Men allt det har ändrats.

Sommaren kom med en romans i år. Jag var inte redo. Jag är inte redo. Jag är inte kär men jag är förälskad. Kärlek är ett konstigt ting som ger mig konstiga känslor. Jag vill inte. Jag vill inte vara med i denna lek.

 

Känslomässigt så är jag rubbad. Lika hårt som en sten. Jag kan ligga och gråta i timmar, gå arg och förbannad i veckor, men sedan ta mig samma och vara lika glad som vanligt. Mina känslor ligger utspillda på mitt golv och nu när sommar går mot höst är det dags att plocka ihop dem.

 

Jag vet inte vart jag står längre. Jag är förvirrad. Min framtid är lika mörk som natten känns det som. Den ena flyttar upp i landet, den andra till ett helt annat land och den tredje reser till andra sidan världen? Själv förbli man sittandes. Med en klump i magen och gråten i halsen. 

 

En efter en skaffar sig någon som de håller kär. Jag sitter fortfarande på sängen, men nu, mer förvirrad än någonsin. Är jag kär? Det är den stora frågan mitt liv kretsar runt. Jag kan inte äta, sova eller ens tänka klart. Jag är så förvirrad. Han gör mig så himla lycklig. Han gör mig så himla glad. Han gör mig lite smått hel. Men vi är ingenting? Vi är "vänner". Vänner. Vänner.