evelina h

När jag sover, när jag äter, när jag dricker, när jag ler, när jag gråter, när jag drömmer. Jag kommer ihåg varenda liten sak. Allt. Och det verkar du också göra. Det är som en röst som viskar "kom till mig" eller "kom tillbaka och värm mig och mitt hjärta". Jag vill ha dig. Hos mig. Nu. Jag vill har din närhet. Endån känner jag denna frihet i hjärtat. Jag är fri men vill vara frången. Jag vill vara din fånge. Jag tänker på dig. Jag tänker på det när jag sover, när jag äter, när jag dricker, när jag ler, när jag gråter, när jag drömmer. Jag tänker på dig.

Jag är glad. Jag är ledsen. Och vet ni, jag mår bra. Men... Jag mår dåligt. Tog nyss ännu ett kliv ut i världen med tårarna i ögonvrån. Det känns i hjärtat. Hela jag känner mig sisådär. Jag gjorde något jag inte ville men om jag inte hade gjort det så hade hela mitt liv förmodligen blivit skadat. Det var rätt val. Ska krypa ner i sängen, ensam, och se på massa kärleksfilmer, spy och önskan jag hade någon att mysa med. Ska även ligga och övertala mig själv att jag gjorde rätt val och det var/är bäst så. 

Jag är kär. Jag är inte kär. Jag är kär. Jag är inte kär. Jag är kär. Jag har fallit som aldrig förr men jag vill inte. Jag vill inte vara kär. Jag vill inte falla. Jag vill vara fri. Jag vill leva livet? Men det kan man väl göra även fast man är kär? Eller? Blir man inte väldigt "down to earth" och lugn då? Jag blir nog fan det. Jag vill inte. Jag är galen. Jag är vild. Jag vill leva! Jag är kär. Fan. Fan. Fan. Jag vill inte. Jag vill. Jag är inte kär. Jag är kär.

Finns det verkligen något som är perfekt? Eller är det något sjukt påhitt? Eller är det när man ser sin äkta kärlek i ögonen och allt med hen är bara... Perfekt. Jag vet inte. Vet någon? Jag tror att vi alla har någon i våra liv som är perfekt. Om din mamma frågar dig "vem är perfekt" så skulle vi nog alla svara våra kärlekars namn. Om våra kärlekar frågar skulle vi svara med ett simpelt "du". Om syskonen eller pappa frågar så skulle vi nog svara med "mamma". Jag vet inte vem som är perfekt för mig. Jag tycker att det är saker hos personer som gör dem perfekta. Alla är perfekta på deras egna vis? Ja. Låt oss säga så. Jag önskar jag hittar någon som finner mig perfekt. Jag har en lång resa framför mig men jag tror, jag hoppas, att jag hittar någon som kommer kolla in i mina ögon och säga att jag är perfekt, på mitt egna vis. Jag är perfekt för jag är jag. Och han är perfekt för han är han.

Det finns sina nackdelar och en väldigt få fördelar....

Att vara senfödd. Vad har det egentligen för fördelar? Ni vet inte hur mycket jag har fuderat på detta med tanke på att jag själv är född i november, inte det tidigaste på året liksom. Men jag har kommit fram till två fördelar. 1. När du blir 18 så kan du gå ut och festa med ALLA dina vänner för alla är redan 18. 2. När alla dina vänner är 30 så är jag fortfarande 29. Det finns seriöst inte fler fördelar. Nackdelar dessvärre så har jag en massa. 1. Alla dina vänner har fest varje helg och du blir inte ens medbjuden pga du kommer inte in någonstans. 2. Dina vänner kan dricka lagigt. 3. Du missar allt det roliga. 4. Folk kallar dig för yngre, i mitt fall kallar folk mig för 95a. 5. När man äntligen blir medbjuden på fest så måste man gå hem vid 23-00 slaget för alla andra dra ut. 6. Alla skaffar körkort och lever livet. 7. Man är tydligen omogen för man är mindre. 8. Det är så jävla svårt att få jobb om man inte är 18. 9. Folk som är födda i november eller december är oftare sena i utvecklingen. På kroppens utveckling och den mentala utvecklingen. Ja nackdelarna fortsätter att trilla in en efter en. Jag är så sur över att jag är senfödd pga alla mina vänner har så sjukt kul utan mig nu för tiden. Själv sitter jag här hemma med mina katter och äter godis framför en dålig komedi eller bra gråtfilm. Här om dan så sa min bästa kompis till mig: "Ja, det märks att Evelina inte är med. Det är lite tråkigt." liksom det är då det börjar bli jobbigt. När det märks att jag inte är med. När folk har kul utan mig. Aja, det enda positiva är att de tänker på mig. Det känns bra. Ska fortsätta med att räkna ner dagarna till min artonårsdag, det är bara 69 dagar kvar. Håll ut.

Är jag arbetslös? Bor jag i en annan stad? Pluggar jag på högskola/universitet? Bor jag i ett annat land? Är jag ensam? Dejtar jag? Lever jag livet? Sitter jag på arbetsförmedlingen?

Jag hoppas att jag är hemma. Arbetar lite smått och förbereder mig på att flytta ut i världen. Jag vill bort från Sverige ett tag. Uppleva andra saker och ting. Men tillbaka kommer jag. Jag hoppas även att jag har någon bredvid mig som mitt hjärta slår ett slag extra för. Eller att jag hittat kärleken i London och flyttar dit runt denna tid nästa år. Jag hoppas mina vänner står mig nära. Jag hoppas min familj mår bra. Jag hoppas att mitt liv är underbart och magiskt.

Jag går sista året. Mitt sista år i skolan och för mig så känns det både helt jävla otroligt och skönt samtidigt jobbigt. Den jobbiga delen kan vi dra någon annan gång för just nu tänker jag på bal. Sista året så har vi en stor bal där alla tjejer får chansen att känna sig som prinssesor över en dag och natt. Vi får klä upp oss med fina klännigar, håret är vackert uppsatt och man har en "prins" med sig. Men jag mår så dåligt över det. Kommer jag ha någon kavalje? Eller kommer jag gå ensam? Eller kommer jag ens gå? Det känns som att alla mina vänner kommer bli uppfrågade, en efter en och tillsist kommer jag stå där ensam kvar och inte ha någon att gå med. Jag kommer vara tjejen som får gå ensam. Jag vet inte om detta beror på att jag är så ful eller något men så känns det. Jag kommer stå där helt ensam medan mina vänner har kul med sina pojkar. Jag får hoppas på det bästa. Jag hoppas så hårt att någon kommer fråga mig om vi ska gå på balen tillsammans. Jag vet annars inte vad jag gör. Funderar starkt på att inte gå alls då. Missa en av de bästa sakerna man gör sista året pga ingen kavalje. Fjolligt men sant. Annars får jag väl fråga någon annan men kommer jag klara av att få nej efter nej?

Jag blir så arg på mina föräldrar när de drar mig över samma kam som min bror. Jag är en helt annan människa. Bara för min bror har gjort misstag efter misstag betyder inte det att jag kommer göra samma misstag! Hatar är ett starkt ord men fyfan så jag hatar dem när de säger att jag gör samma misstag som min bror när jag inte ens har gjort något. Jag går fortfarande i skolan. Jag kämpar på så gott som jag kan. Jag ska inte hoppa av som min bror. Jag vill bara att mina föräldrar ska få in i deras huvuden att jag är en ANNAN MÄNNISKA. Jag och min bror delar inte kropp, tankar, hjärna, hjärta. Vi är två olika människor. Han gör sina misstag och jag gör mina. INTE SAMMA. Dra inte mig över samma kam, snälla. Jag vill att mina föräldrar ska veta hur ont det gör i mig när de säger att jag är usel. Värdelös. Gör misstag som jag inte ens har gjort.

Jag skriver mina tankar. Mina tankar om världen, människor, mig själv, familjen, och alla andra. Detta är min inte så privata dagbok som oftare blir uppdaterad på kvällen/natten så tänkte kalla den för nattbok. Vill skriva allt här. Eller iallafall alla mina tankar. Jag skiter i vilka som läser, eller vad ni vill läsa om för jag tänker skriva det jag känner för. Det lär bli allt mellan himmel och jord. Från skolan till killar till mina inre tankar och vad mitt hjärta slår för. Mina tankar idag går till mitt nyklippta hår. Gjorde jag rätt val med att klippa av hela ombren och det slitna verkligen? Just nu har jag lite längre än axelkort och jag är så himla osäker på om håret kommer hinna växa ut till balen i maj... Jag ber till gud att mitt hår får något jävla magiskt hårväxtmedel som gör att håret kommer vara ner till under bh-bandet som innan... Inom någon månad iallafall. Saknar redan mitt långa hår vilket suger. Behövde egentligen klippa av allt slitet. Nu är det friskt och vackert igen. Klippa eller inte, det var frågan och jag klippte.

Vem är jag egentligen? Den där tjejen som alltid går och ler och försöker göra andra på humör? Den är jobbiga tjejen som aldrig kan hålla käften? Den där tjejen som försöker leva livet? Är jag tjejen som vill sprida regnbågar?

Sanningen är... Jag vet inte vem jag är. Jag pratar för att slippa ta itu med mina egna problem. Jag lyssnar hellre på alla andras. Försöker hjälpa andra. Jag drar skämt för att få igång skratt, istället för gråt, om man inte skrattar så man gråter. Jag ler hellre än att se ledsen ut. Men samtidigt vet jag att längst innerst inne så finns det miljoner och inga problem. Allt ifrån ett till tusen. Jag är inte glad. Jag är inte ledsen. Jag mår inte dåligt. Jag mår inte bra. Jag är lite i mitten av allt även fast jag vill vara den glada. Den som mår bra. Den som alla tycker om. Den pratglada och sociala. Jag försöker. Jag försöker. Jag försöker. Och jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill må bra. Jag vill kunna se glad ut utan att försöka. Jag vill le. Jag vill skratta. Jag vill skämta. Jag vill allt men endån inget.

Jag försöker reda ut vem jag är. Vad jag gör. Jag försöker hitta mig själv. Många i min ålder säger att de har hittat sig själva men ärligt talat tror jag ingen riktigt kommer någonsin hitta sig själv. Kanske om man hittar "the one" för tydligen ska ju "the one" ta fram dina bästa sidor. De ska ta fram den äkta "jag/du".  Jag vill hitta mig själv. Jag vill hitta "the one".

Men tills dess, så ler jag varje dag.

Allt handlar om karma. Om du gör något ont så kommer du få igen. What goes around, come around. Det är the circle of life. Så varje gång du tänker göra något ont, tänk för fan efter. Jag tror på ödet. Jag tror på att det kommer regna på dig om du har kallat någon annan för ful. Karma is a bitch. Just nu har karma slått mig hårt i ansiktet men jag förtjänade väl det? Annars så skulle jag väl mått prima just nu vilket jag inte gör. Jag har mått sämre, jag har mått bättre. Fuck karma.

Jag behöver din närhet. Alla dina skratt. Jag saknar sättet du retar mig på och sättet du slänger dina armar runt mig. Jag behöver dig? Jag vill ha dig? Jag saknar dig? Jag saknar hela dig. Och allt du har att erbjuda.