evelina h

Han var den som höll mig i balans. Han var den som såg till att jag inte somnade gråtandes. Han var den som gjorde mig glad. Han var den som berättade att allt kommer bli okej igen. Han var min tröst.

 

Jag behöver honom. Just ikväll behöver jag honom mer är någonsin. Vill ha hans tröstande röst viskandes i mitt öra. Vill ha hela han. Vill ha honom här hos mig. Vill bli tröstad till hans röst. Vill somna till hans röst. Vill ha honom bredvid mig här i sängen. Vill skeda. Vill kramas. Vill bli tröstad av någon som jag älskar.

 

Kärlek. Vad är det?

Något vi inte ser. Något vi inte kan ta på.

Jag tror kärlek är något som ingen egentligen kan sätta ett finger på vad det är. Om man skulle fråga olika människor skulle man säkert få en jävla massa olika svar. Vissa skulle säga att kärlek är när man är lycklig. Eller kärlek är när man är med människor som gör dig gott. Kärlek. Det är en konstig sak.

 

Att vara kär har väl något med kärlek att göra? När man älskar någon har väl med kärlek att göra? Jag antar det i alla fall. Man brukar ju säga "kärlek vid första ögonkast"... Så kärlek är när man ser någon attraktiv? Eller? Jag vet inte. Ingen vet vad kärlek är. Det bara finns bland oss. Det är en känsla, ett uttryck, ett ord, en gest. Det kan vara allt och ingenting. Kärlek är kärlek.

 

Vad är kärlek för mig? Kärlek för mig att när någon du tycker om visar att den tycker om dig tillbaka. Det kan vara genom att baka dig en tårta, eller så enkelt som att fråga om personen kan skicka kniven och personen skickar den. Jag vet inte vad kärlek är. Det är kanske, som jag skrev förut, en känsla, ett uttryck, ett ord, en gest. Jag tror även att kärlek har med alla ting här i världen att göra. Man kan ha/visa kärlek till en annan människa, till ett djur eller till och med till en sak. Jag vet i alla fall att kärlek gör dig glad. Det gör dig lycklig. Du blir alldeles varm inombords när det kommer till kärlek. Kärlek är något bra även fast det kan leda till hjärtekross och svartsjuka. Jag tror endån att kärlek gör en till en bättre människa. Man lever bättre om man får känna på kärlek. För kärlek finns överallt, runt omkring oss. Det kan vara ens kärlek inom familjen, eller den kärleken som finns när man tar steget och skaffar en egen familj. Kärlek är i alla fall underbart - enligt mig.

 

För ett år sen var jag världes lyckligaste. Idag, idag så är jag världens olyckligaste. Det är lustigt hur dagarna kan rinna förbi utan att något förändras men sen när man kollar tillbaka så är allt förändrat? Hur kan det funkar egentligen?

 

Att man kan förändras så mycket under ett år. För ett år sen var jag lycklig, glad och positiv till inprincip allt. Idag så är jag olycklig, fortfarande glad men jävligt negativ till mycket. Jag vet inte vad som gick snett. Kanske att jag tappade livslusten förra våren? Kanske att hela min sommar var jävligt dålig typ. Eller att allt jag hör om dagarna är hur värdelös jag är. Hur dålig jag är på saker och ting? Att mina vänner ibland skämtar om saker som jag att jag får mig att känna mig kass? Eller att jag just nu har förlorat personen som faktiskt fick fram mig riktiga lycka? Nä, inte vet jag vad det är. Det kanske är alla dessa sakerna? Det är svårt att vara glad när allt du gör blir fel. När du försöker ditt bästa så är det endån någon som kommer och kliver på dig. Att förlora sitt självförtroende som man en gång hade byggt upp kan väl också ha en bidragande orsak antar jag. Mitt självförtroende just nu är på marken och alla jag känner kliver på det. Ett eller flera steg. De alla kliver på det på ett sätt eller ett annat. Jag vet hur jag nådde denna botten jag har hamnat i. Jag vet hur det gick till riktigt. Kanske för att jag har hamnat i alla olika sorters kriser. Största anledningen är väl utvecklingskrisen.

 

Ja, visst, kan jag vara glad och lycklig ibland men innerst inne så bryter jag ner lite varje dag. Det suger. Jag vill må bra. Jag vill må riktigt jävla bra. Men jag gör inte det och lär inte göra det. Men jag vill. Jag försöker att må bra. Jag försöker så gott det går men ibland så orkar jag inte. Ibland så gråter jag i flera timmar i sträck. Ibland så sitter jag tyst och har ingen lust till att vara glad. Ibland gråter jag mig till sömns. Men jag försöker. Jag är med på saker. Jag skadar inte mig själv, eller jo, psykiskt men inte fysiskt. Jag försöker tänka positivt. Jag försöker höra det bra som sägs om mig. Jag försöker le varje dag. Men ibland räcker det inte till. Men jag tar ett steg i taget. Jag mår bättre varje dag. Jag försöker och jag ska lyckas. Jag ska bli glad och lycklig igen.

Han motsvarar min idealbild av en man. Han kan göra mig glad genom att bara kolla på mig. Han har en del av mitt hjärta. Han är perfekt. Jag börjar tro att han är min själsfrände.

 

Även fast vi bara är vänner nu så är han min kärlek. I framtiden kommer vi hitta tillbaka. Vi vet det. Vi tror på den kärlek vi har även fast det är krångligt ibland. Går efter "om han kan få dig att le, behåll honom". Han får mig att le, jämt. Låt oss säga det såhär: han är den jag tänker på när jag går och lägger mig och när jag vaknar. Han gör mig lycklig.

 

Nu när jag tänker på det har jag ingen aning om vad jag skulle gjort utan mina vänner... Jag har fått det bekräftat tusen gånger om att mina vänner är gjorda av rent gult. Kom att tänka på detta när jag läste igenom en massa nyårslöften från olika människor. Jag slår vad om att hälften av de hade "dumpa dåliga vänner". Och då kom jag på det, jag har inga dåliga vänner. Alla mina vänner får mig att må bra, vara lycklig och le. De får mig att skratta och de kan till och med få mig att känna mig riktigt speciell. De är som mina extra pojkvänner. Jag kan gå till dem när jag söker tröst, när jag vill få ett gott skratt eller när jag bara behöver prata av mig. Finaste vänner.

Vem kunde tro att jag skulle få fem helt underbara, finaste bästa vännerna när jag började gymnasiet? Jag är så sjukt tacksam att jag klickade så bra med dessa fem tjejer. De har gjort mina gymnasieår till tre av de bästa åren i mitt liv. Det bästa är att vi har så mycket kvar! Och att ta studenten tillsammans med dessa ser jag verkligen fram emot.

 

Sen har vi min underbaraste bästa vän. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Min vardag skulle förmodligen vara gråare, tråkigare och dyster. Hon är en pingla, min fina vän. Att bara se henne får mig att må bra. Hon är allt bra.

 

Till alla mina fina vänner där ute: ni är värda guld.

 

Det sista han sa var "vi kommer finna varandra igen. Inte imorgon, inte om en vecka men nästa år eller året efter det, då ska jag hitta dig. Då ska våra hjärtan dunka till samma rytm. Då ska vi dela lycka och våra själar ska bli till en. Jag älskar dig, det gör jag verkligen. Du är det bästa som hänt mig." Sen lämnade han mig med en kyss.

 

Det är som om någon har slitit ut hjärtat på mig. Hur ska jag kunna gå vidare? Hur ska jag kunna radera honom från mitt liv? Det kommer inte gå. Aldrig. Under dessa månader vi träffades har jag varit den lyckligaste människan på jorden. Han har gjort mig lycklig. Han. Men nu är det över. Inga fler kvällar då vi bara ligger i sängen och skrattar åt varandra. Inga mera sömnlösa nätter då vi ligger tyst och kollar varandra i ögonen. Inga fler morgnar då jag väcks utav en puss och ett leende. Inga fler kyssar, kramar eller smekningar. Absolut inget mer låtsasbråk som slutar med kyssar. Nu är det tid att gå tillbaka till sina gamla vanor. Jag vill inte. Jag vill bli väckt med en puss, jag vill kyssas, jag vill prata om allt och ingenting.

 

Han har fått mig att må bra. Han har fått mig att må bättre. Han förändrade mig, på ett bra sätt. Han gjorde mig till en bättre människa. Varför ska vi släppa taget? "Det är bäst för oss båda". De orden snurrar runt i huvudet. Jag vet själv att detta är bäst. Både för mig och honom, även fast det gör så ont. Vi kommer hitta varandra igen. Det vet jag. Första gången våra blickar möttes visste jag att denna människa kommer göra mig glad. Jag har alltid trott på kärlek vid första ögonkastet och nu har jag även fått uppeleva det. Jag är krossad men fortfarande lycklig. Allt vi fick uppelva tillsammans är bra minnen. Minnen som håller mig levande.

 

Jag tror på honom. Jag tror han kommer hitta mig igen. På en väg eller annan. Vi kommer finna varandra igen. Det vet jag. För han är min kärlek. Han får mitt hjärta att slå snabbt och långsamt på samma gång. Han är den som får mig att tappa andan. Han är den som har en del av mitt hjärta, även fast vi är skilda åt. Jag älskar honom.

 

Om cirka fem månader är det dags för mig att ta ett väldigt stort kliv ut i världen. Om fem månader tar jag studenten och det riktiga "vuxenlivet" påbörjas. Jag ska inte ljuga och säga att jag ser fram emot det eftersom det skrämmer mig. Det skrämmer mig så mycket så ibland får jag sådan ångest och panik så släpper allt och börjar gråta. Det som skrämmer mig mest är två saker. En sak är att alla mina vänner kommer åka ut i landet/världen medan jag blir kvar här hemma, helt själv. Det andra är min framtid. Hur kommer den se ut? Jag är en människa som vill ta dagen som den kommer. En dag i taget. Men jag är rädd. Jag är rädd för jag kommer inte hamna någonstans. Jag kommer bli fast.

Jodå, jag har planer för framtiden! Jag har suttit länge och funderat på vad jag egentligen vill göra i framtiden. I nian hade jag aboslut noll koll på livet, allt jag visste var att jag var intresserad av media fast ville inte läsa media helt och hållet. I nian tog jag ett litet steg mot framtiden och sökte samhällsvetenskap med inriktigt media och det är de jag går idag. I hela etta, tvåan och nu halva trean har jag funderat och tänkt på vad jag absolut skulle kunna tänka mig att arbeta med. Jag har fått tänka på vad jag gillar att göra, hur jag är som person och vart jag skulle vilja bo i framtiden.

Jag har äntligen kommit fram till saker som skulle intressera mig. En stor sak just nu är att plugga utomlands. Och jag vet vad jag vill plugga och vart jag vill plugga. Det känns så himla skönt. Det känns så jävla bra att jag har listat ut något. Jag har kommit fram till att jag vill arbeta med människor. Sen tänkte jag efter och kom på, jag är väldigt social av mig, jag älskar att planera saker, jag tar gärna ansvaret för festen/kalaset/eventet. Nu när en massa tidningar om högskolor och universitet rullar in hittar jag en och annan spännande utbildning. Men en dag så bläddrade jag i en av dessa tidningar och såg detta: en utbildning där man pluggar event management. Den pågår i 45 veckor i ett helt annat land. Sydney, Australien.

Hur coolt skulle det vara att byta livsstil bara sådär? Att åka och plugga på andra sidan jorden. Det låter som en vacker dröm i vissa öron och som en hemsk mardröm i andra öron. Hos mig låter det lite av båda. Jag som trivs så himla bra här i Sverige, min hemstad. Jag trivs med mina vänner och familj. Hur skulle jag våga åka iväg till andra sidan jorden i nästan ett helt år?! Samtidigt vill jag göra det så himla gärna. Jag tänker bara på hur mycket jag skulle växa som människa! Jag skulle inte bli en helt annan människa men jag skulle växa. Jag skulle säkert bli mer självsäkrare. Jag skulle ta mer ansvar. Jag skulle hitta mig själv.

Jag är en människa som älskar att träffa nya människor och jag vill verkligen resa runt så mycket som möjligt medan jag kan. Så jag känner att detta skulle vara en underbar möjlighet. Men skulle jag verkligen våga lämna allt här hemma? Bara ta mitt pick och pack och lämna? Jag ska svara ja på dessa frågor innan 2013 är slut har jag bestämt. Jag ska. Jag vill. Jag kan.

Om jag får sammanfatta 2012 kort så skulle jag säga att det var ett av de bästa åren i mitt liv. Jag träffade mitt favoritband. Jag fick åka till London. Jag gick på massa konserter. Jag var lycklig. Jag behöll och kom närmre mina gamla vänner. Jag fick nya vänner. Jag fick träffa min älskade vän efter 4 år. Jag mådde bra. Jag kunde inte önskat ett bättre år. Och... Jag hittade kärleken. Bra år. Ett jävligt bra år.

 

Vi börjar i Januari 2012: Vad hände? Jo, jag fick uppleva de bästa dagarna i mitt liv. I någons liv. I allas liv. Jag fick åka till London! (Nästan helt jäkla gratis!) Jag fick träffa min bästa Mirella efter 4 år för första gången!!! Vi fick träffa vårt favoritband backstage och gå på deras konsert. Vi fick uppleva London tillsammans. Det var bra och fina dagar. Dagarna jag kommer komma ihåg resten av mitt liv. Dagar jag kommer berätta om för mina barnbarn.