Vi är vi.
Du får inte kalla mig för saker som "babe, finaste du, gullet, älskling" med mera. Du får inte. Du lurar mitt hjärta när du gör det. Du kan inte ta det sen slita det i två delar. Det är inte okej längre. Du får inte ringa för att kolla hur jag mår eller bara kolla hur läget är. Du får inte säga "jag älskar dig". Du får inte kontakta mig när du känner dig ensam. Du lurar mig som sagt. Du låtsas som att vi är något mer än vad vi är. Du lurar mitt lilla, omtåliga hjärta att vi är något speciellt. För vi är inte det. För det vi har, det är något som jag aldrig kommer kunna förklara men vi är inget speciellt iallafall. Vi är vi.
Jag tror vi är något som vi, eller någon annan, aldrig kommer förstå sig på. Vi trivs så himla bra. Vi är inte vänner men vi är inte ett par. Vi är älskare (eller lovers på engelska som låter hur fint som helst?). Det är väl självklart jag har känslor för honom. Det är väl självklart att jag älskar honom. Men, vi är vi. Vi är inte dem här som ringer varandra för de känner att de måste pga de är ett par. Vi ringer varandra för vi gillar bara att prata. Vi är inte dessa som väcker varandra med en kyss. Vi väcker istället varandra genom skratt och slag. Vi bjuder inte varandra på middag, vi ligger inte i soffan och myser, vi håller definitvit inte hand. Utan vi.. Vi bråkar med varandra, vi älskar med varandra, vi delar hemligheter med varandra, vi slår varandra, vi kramar varandra, vi hatar varandra, vi älskar varandra, vi är varandras bästa vän. Vi är bästa vänner. Det är vad vi är. Vi är vi. Vi är bästa vänner.
Vi är ingenting. Vi är allt. Vi är inget par. Vi är bästa vänner. Vi är älskare. Vi är vi - och jag gillar det.
Stanna.
Ett ord som är så svårt att säga men så lätt att skriva - stanna.
Jag vill att du stannar. Stannar här hos mig. Det ska inte bara vara för ett tag... Jag vill att du ska stanna här hos mig tills solens strålar har tagit över nattens kyla. Jag vill att du ska stanna här hos mig tills vi vaknar av barnens skratt och fåglarnas kvitter. Jag vill bara att du stannar och håller om mig medan det är mörk, medan himlen är svart men med en ton av blå och medan stjärnorna lyser.
Jag vill att du stannar. Så enkelt är det. Jag vill att du ska stanna, stanna i mitt liv. Du gör mig så glad, så lycklig, så färgsprakande kär, så stanna. Låt mig behålla detta. Låt mig behålla dig. Jag vill ha dig. Jag vill ha dig i mitt liv. Efter dagen vi träffades så har jag blivit glad. Jag vill behålla detta. Jag vill behålla dig. Så stanna. Stanna för min skull.
Jag vill att du stannar. Stannar och kollar på mig. Stannar och blir kär i mig. Stannar och säger "jag stannar".
Ikväll vill jag ha dig, bara dig.
Tända ljus och Bon Iver som låter ur högtalarna, men det är fortfarande något som saknas.
Jag vill ha dig. Jag vill ha dig liggandes här bredvid mig. Jag vill höra dig ta dina djupa och tunga andetag. Jag vill dra min hand genom ditt hår. Jag vill kyssa dina läppar. Jag vill se ditt bröst gå upp och ner. Jag vill känna värmen från dig. Jag vill ha dig.
Ikväll vill jag ha dig nära mig. Jag vill kunna prata med dig, älska med dig, se dig, känna dig, kyssa dig, mysa med dig, krama dig, hålla din hand och älska dig.
Ikväll vill jag bara ha dig och ingen annan.
Jag behöver komma ut, men något håller mig kvar.
Det är som om jag sitter fast i en liten bubbla. En bubbla bestående av: tjat, samma gamla vanor, arbetslöshet och inga pengar. Jag behöver komma ut! Min kropp och mitt huvud skriker: släpp ut mig!
Jag läser hela tiden om mina vänners äventyr, den ena efter den andra, och själv sitter jag som fastklistrad här hemma. Jag vill ut och resa. Jag vill ut och uppleva nytt. Smaka på en ny kultur. Men jag kommer aldrig iväg. Varför? För jag är rädd. Jag är rädd för att förlora allt jag har här hemma. Jag är rädd att tappa kontakten med personer som gör mig glad. Jag är helt enkelt rädd för det jag lämnar bakom mig, inte för det framför mig.
Ibland känner jag bara för att släppa allt och ta första resan jag hittar ut i världen. För jag vill. För jag skriker efter det. För jag vill inte bli fast i denna stad. Men varje gång jag bestämt mig så ringer en klocka där bak i huvudet på mig och påminner mig om allt jag har här hemma. Och för att vara ärlig är jag så förbannat dum. "Vi" alla vet vad som håller mig tillbaka. Jag vill bara inte erkänna det. Det är EN viss person. EN person som jag inte vill förlora. EN person som styr mitt liv. Hur ska man släppa den personen? Hur ska man våga ta ett kliv utan honom?
Jag måste komma över "detta". Jag måste ge mig ut. Om han nu är menad för mig så väntar han väl? Men tänk om han inte gör det? Tänk om. Jag måste även sluta att säga "tänk om" och göra det istället. Men jag är feg. Alldeles för feg. Jag vågar inte. Jag vågar inte lämna allt här hemma. Jag är rädd.
Men jag tänker göra det bästa av situationen. Jag tänker umgås med människorna som är kvar i staden. Jag tänker gå vidare och vara glad varje dag. Jag tänker hitta ett jobb. Jag tänker ändra min livstil. Även fast jag kanske inte kommer ut på något äventyr så ska jag göra det tråkiga gamla livet till ett nytt och mer spännande liv. Jag ska förändra saker och ting. Jag ska bli en bättre människa, och det... Det kommer bli mitt nya äventyr istället.
Han är bara så jävla bra.
Allt han gör och allt han säger får mig att må så bra. Hela han är som ett stort lyckopiller. Han gör mig lycklig. Han gör mig glad. Han gör allt för att få mig att skratta när jag inte mår bra. Med andra ord så är han bäst.
Jag är så glad att jag fann denna människa. Jag är så glad att jag lät han komma in i mitt liv. Jag är bara så glad. Glad över hur glad han får mig.
Att man kan tycka om en människa så mycket som jag tycker om honom är inte normalt. Varför tycker jag om honom så mycket?
"För han skrattar jättehögt. För han kan lösa svåra mattetal direkt i huvudet. För han luktar gott. För han är så fin utan tröja. För hela han är vacker. För han får mig att le. För han är så fruktansvärt charmig och rolig. För att han ständigt får mig att skratta. För han saknar mig. För han får mig att må bra. För han lägger sitt huvud på mitt knä. För hans rygg är så otroligt varm. För han vill alltid skeda. För han ger komplimanger när man minst anar det. För han alltid har skäggstubb. För han har fina ögon. För han älskar sin familj. För han är den snällaste personen i världen. För han kollar mig rakt in i ögonen. För han alltid retas med mig. För han alltid vill mitt bästa. För han är mysig. För han kramas hårt. För han berättar alltid sanningen. För han sjunger med alla låtar. För han alltid är så sprallig. För han är konstig. För han är galen. För hans läppar är mjuka. För han tar det försiktigt med mig. För han rör sig som ingen annan. För att han har ett hår som lockar sig så fint i nacken. För han kommer ihåg första gången vi träffades. För han alltid ringer mig. För han ser snygg ut i allt. För han ger mig fjärilar i magen. För han alltid hör av sig. För han håller om mig. För han lägger sitt hår bakom sitt öra. För han berättade att jag var den första han ringde efter inte kunnat prata med någon på flera dagar. För han bryr sig. För han är händig. För han kommer när jag känner mig ensam. För han pratar om känslor. För han snarkar. För han säger jag älskar dig. För han somnar i telefonen. För han kom hem till mig när jag var rädd. För hans kyssar. För hans kramar. För hans kärlek. För han är han."
Jag sitter här med gråten i halsen.
Jag försöker le. Jag försöker vara stark. Men det går inte. Jag får rödsprängda ögon fortare än vindens sus. Idag åkte min käraste vän iväg. Till ett helt nytt land. Där ska hon bosätta sig i sex månader, nästan hundraåttiotre dagar. Det gör så ont i mig. Det är som om någon har slitit bort en del av mig själv. Hur ska jag överleva?
Jag vet inte vad det är som tär mest på mig. Det faktum att jag inte kommer kunna se henne när jag vill eller det faktum att jag kommer behöva hålla allt inom mig i sex månader?
Det gör ont.
