I staden där jag trodde att jag träffat alla, fick du mitt hjärta att stanna.
Jag kommer fortfarande ihåg exakt den första stunden då våra ögon möttes. Två främlingar, två okända kroppar, hjärnor och hjärtan som längtade efter att få utforska varandra. Det gick en månad och vi träffades igen. Fortfarande två främlingar och väntade och längtade efter att få utforska. Nummer utbyttes och det var början på våran resa. Vi pratade i telefon i säkert en timme den natten. Vi lärde känna varandra. Några veckor senare umgicks vi för första gången. Det blev ett lång samtal då med. Ett samtal mellan två vänner, inte främlingar längre. Vi kramades också, vem visste att det skulle bli den första kramen utav tusentals. Tiden rann iväg och vi pratade allt mer. Vi blev vänner på riktigt. Sen sov du över hos mig. Du var säkert lika varm som solen en klarblå sommardag. Jag kom ihåg hur du bad mig komma närmre, som om vi skulle bli en. Vi låg och stirrade in i tomma intet, tysta och kramandes. Jag kommer aldrig glömma våran första natt tillsammans. Den var fin, lika fin som en stjärnklar himmel. Men tiden gick och det fortsatte som vanligt, sommaren var snart förbi och det var påväg mot höst. Våra samtal blev längre, där vi pratade om allt och absolut ingenting. Vi spenderade fler nätter hos varandra. Det var just en septembernatt våra läppar möttes för första gången. Du hämtade mig mitt i natten så vi kunde spendera den tillsammans. Klockan slog tidig morgon och vi utbytte blickar som inte kan beskrivas med ord. Sedan kändes det som en explosion i hela kroppen. Det var hjärtat som exploderade och som blandades med alla fjärilar som hade bosatt sig i magen på mig. Med tunga andetag som kippade efter andan låg vi där och log. Undra om samma tanke slog dig som slog mig? "Detta är början på något bra. Alldeles för bra." Vi somnade sent den natten, eller rättare sagt, vi somnade tidigt den morgonen, solen hade till och med börjat skina genom persiennerna. Detta fortsatte i ett par veckor. Sen blev det kallt. Kallt då jag somnade ensam. Ensam allt för många och långa nätter. Han hade åkt iväg. Lämnat mig. De ensamma nätterna blev istället till långa samtal. Det blev lite sömn den månaden kommer jag ihåg. Mest för allt jag egentligen ville var att höra din röst. En stämma som får mig att må bra, och som får hela mig att rysa. Vi somnade i varsin ände i telefonerna, och allt jag kunde tänka var att det var som att somna med dig. Att få höra de djupa andetagen var som att få höra en bebis skratta, havet som rullar in mot stranden eller som att höra ens favoritlåt. Du var min favoritlåt, du är fortfarande min favoritlåt. Han kom hem igen och det var som om solen sken varje dag när jag såg honom igen. Jag kramade honom och tänkte aldrig låta honom gå igen, aldrig. Dagarna gick vidare, samtalen var längre än någonsin nu. Vi pratade om allt och så en dag började vi prata om oss. Våran relation. Vi ställde oss frågan "var är vi egentligen?". Ingen av oss hade svar. Vi är som natt och dag. Vi är ett par utan förhållande, och vi listade ut varför vi inte vad i ett förhållande. Vi är rädda. Vi är rädda att bli sårade, vi är rädda att såra varandra, vi är rädda att förstöra det vi har, vi är rädda att första våran vänskap som är den starkaste jag någonsin känt av. Jag vet inte vad jag skulle göra utan denna kille. Jag skulle inte överleva. Jag skulle vara bambi på hal is utan honom. Han är den finaste killen jag vet och utan honom är inte jag mig själv. Jag vet inte vad framtiden håller för oss. Jag vet inte om vi kommer våga satsa någon gång. Men en sak är säker: jag tänker aldrig, aldrig, aldrig förlora honom för han är det finaste jag någonsin kommer få, och jag kommer inte släppa taget om honom .
