Jag kommer fortfarande ihåg exakt den första stunden då våra ögon möttes. Två främlingar, två okända kroppar, hjärnor och hjärtan som längtade efter att få utforska varandra. Det gick en månad och vi träffades igen. Fortfarande två främlingar och väntade och längtade efter att få utforska. Nummer utbyttes och det var början på våran resa. Vi pratade i telefon i säkert en timme den natten. Vi lärde känna varandra. Några veckor senare umgicks vi för första gången. Det blev ett lång samtal då med. Ett samtal mellan två vänner, inte främlingar längre. Vi kramades också, vem visste att det skulle bli den första kramen utav tusentals. Tiden rann iväg och vi pratade allt mer. Vi blev vänner på riktigt. Sen sov du över hos mig. Du var säkert lika varm som solen en klarblå sommardag. Jag kom ihåg hur du bad mig komma närmre, som om vi skulle bli en. Vi låg och stirrade in i tomma intet, tysta och kramandes. Jag kommer aldrig glömma våran första natt tillsammans. Den var fin, lika fin som en stjärnklar himmel. Men tiden gick och det fortsatte som vanligt, sommaren var snart förbi och det var påväg mot höst. Våra samtal blev längre, där vi pratade om allt och absolut ingenting. Vi spenderade fler nätter hos varandra. Det var just en septembernatt våra läppar möttes för första gången. Du hämtade mig mitt i natten så vi kunde spendera den tillsammans. Klockan slog tidig morgon och vi utbytte blickar som inte kan beskrivas med ord. Sedan kändes det som en explosion i hela kroppen. Det var hjärtat som exploderade och som blandades med alla fjärilar som hade bosatt sig i magen på mig. Med tunga andetag som kippade efter andan låg vi där och log. Undra om samma tanke slog dig som slog mig? "Detta är början på något bra. Alldeles för bra." Vi somnade sent den natten, eller rättare sagt, vi somnade tidigt den morgonen, solen hade till och med börjat skina genom persiennerna. Detta fortsatte i ett par veckor. Sen blev det kallt. Kallt då jag somnade ensam. Ensam allt för många och långa nätter. Han hade åkt iväg. Lämnat mig. De ensamma nätterna blev istället till långa samtal. Det blev lite sömn den månaden kommer jag ihåg. Mest för allt jag egentligen ville var att höra din röst. En stämma som får mig att må bra, och som får hela mig att rysa. Vi somnade i varsin ände i telefonerna, och allt jag kunde tänka var att det var som att somna med dig. Att få höra de djupa andetagen var som att få höra en bebis skratta, havet som rullar in mot stranden eller som att höra ens favoritlåt. Du var min favoritlåt, du är fortfarande min favoritlåt. Han kom hem igen och det var som om solen sken varje dag när jag såg honom igen. Jag kramade honom och tänkte aldrig låta honom gå igen, aldrig. Dagarna gick vidare, samtalen var längre än någonsin nu. Vi pratade om allt och så en dag började vi prata om oss. Våran relation. Vi ställde oss frågan "var är vi egentligen?". Ingen av oss hade svar. Vi är som natt och dag. Vi är ett par utan förhållande, och vi listade ut varför vi inte vad i ett förhållande. Vi är rädda. Vi är rädda att bli sårade, vi är rädda att såra varandra, vi är rädda att förstöra det vi har, vi är rädda att första våran vänskap som är den starkaste jag någonsin känt av. Jag vet inte vad jag skulle göra utan denna kille. Jag skulle inte överleva. Jag skulle vara bambi på hal is utan honom. Han är den finaste killen jag vet och utan honom är inte jag mig själv. Jag vet inte vad framtiden håller för oss. Jag vet inte om vi kommer våga satsa någon gång. Men en sak är säker: jag tänker aldrig, aldrig, aldrig förlora honom för han är det finaste jag någonsin kommer få, och jag kommer inte släppa taget om honom .

Om jag får sammanfatta 2012 kort så skulle jag säga att det var ett av de bästa åren i mitt liv. Jag träffade mitt favoritband. Jag fick åka till London. Jag gick på massa konserter. Jag var lycklig. Jag behöll och kom närmre mina gamla vänner. Jag fick nya vänner. Jag fick träffa min älskade vän efter 4 år. Jag mådde bra. Jag kunde inte önskat ett bättre år. Och... Jag hittade kärleken. Bra år. Ett jävligt bra år.

 

Vi börjar i Januari 2012: Vad hände? Jo, jag fick uppleva de bästa dagarna i mitt liv. I någons liv. I allas liv. Jag fick åka till London! (Nästan helt jäkla gratis!) Jag fick träffa min bästa Mirella efter 4 år för första gången!!! Vi fick träffa vårt favoritband backstage och gå på deras konsert. Vi fick uppleva London tillsammans. Det var bra och fina dagar. Dagarna jag kommer komma ihåg resten av mitt liv. Dagar jag kommer berätta om för mina barnbarn.

Jag slits fram och tillbaka. Det gör ont i hjärtat. Jag borde inte vara hos dig, men endån så vill jag stanna. Du skadar mig. Du skadar mitt hjärta och själ. Men. Men du gör mig lycklig. Du får mig att må bra. Jag ler när jag tänker på dig, pratar med dig, ser dig, träffar dig, kysser dig, kramar dig och även när jag bråkar med dig. Du är förmodligen det bästa som hänt mig, och det värsta. Jag vill ha kvar dig i mitt liv. Du får mig till att bli en bättre människa. Du påverkar mig på ett sådant positivt sätt som ingen annan har lyckats göra. Du gör mig hel. Varför förstör vi varandra? Varför är det du och jag? Varför bråkar vi? Varför älskar vi? Varför är det vi? Ödet...? 

Jag går sista året. Mitt sista år i skolan och för mig så känns det både helt jävla otroligt och skönt samtidigt jobbigt. Den jobbiga delen kan vi dra någon annan gång för just nu tänker jag på bal. Sista året så har vi en stor bal där alla tjejer får chansen att känna sig som prinssesor över en dag och natt. Vi får klä upp oss med fina klännigar, håret är vackert uppsatt och man har en "prins" med sig. Men jag mår så dåligt över det. Kommer jag ha någon kavalje? Eller kommer jag gå ensam? Eller kommer jag ens gå? Det känns som att alla mina vänner kommer bli uppfrågade, en efter en och tillsist kommer jag stå där ensam kvar och inte ha någon att gå med. Jag kommer vara tjejen som får gå ensam. Jag vet inte om detta beror på att jag är så ful eller något men så känns det. Jag kommer stå där helt ensam medan mina vänner har kul med sina pojkar. Jag får hoppas på det bästa. Jag hoppas så hårt att någon kommer fråga mig om vi ska gå på balen tillsammans. Jag vet annars inte vad jag gör. Funderar starkt på att inte gå alls då. Missa en av de bästa sakerna man gör sista året pga ingen kavalje. Fjolligt men sant. Annars får jag väl fråga någon annan men kommer jag klara av att få nej efter nej?

Jag blir så arg på mina föräldrar när de drar mig över samma kam som min bror. Jag är en helt annan människa. Bara för min bror har gjort misstag efter misstag betyder inte det att jag kommer göra samma misstag! Hatar är ett starkt ord men fyfan så jag hatar dem när de säger att jag gör samma misstag som min bror när jag inte ens har gjort något. Jag går fortfarande i skolan. Jag kämpar på så gott som jag kan. Jag ska inte hoppa av som min bror. Jag vill bara att mina föräldrar ska få in i deras huvuden att jag är en ANNAN MÄNNISKA. Jag och min bror delar inte kropp, tankar, hjärna, hjärta. Vi är två olika människor. Han gör sina misstag och jag gör mina. INTE SAMMA. Dra inte mig över samma kam, snälla. Jag vill att mina föräldrar ska veta hur ont det gör i mig när de säger att jag är usel. Värdelös. Gör misstag som jag inte ens har gjort.

Vem är jag egentligen? Den där tjejen som alltid går och ler och försöker göra andra på humör? Den är jobbiga tjejen som aldrig kan hålla käften? Den där tjejen som försöker leva livet? Är jag tjejen som vill sprida regnbågar?

Sanningen är... Jag vet inte vem jag är. Jag pratar för att slippa ta itu med mina egna problem. Jag lyssnar hellre på alla andras. Försöker hjälpa andra. Jag drar skämt för att få igång skratt, istället för gråt, om man inte skrattar så man gråter. Jag ler hellre än att se ledsen ut. Men samtidigt vet jag att längst innerst inne så finns det miljoner och inga problem. Allt ifrån ett till tusen. Jag är inte glad. Jag är inte ledsen. Jag mår inte dåligt. Jag mår inte bra. Jag är lite i mitten av allt även fast jag vill vara den glada. Den som mår bra. Den som alla tycker om. Den pratglada och sociala. Jag försöker. Jag försöker. Jag försöker. Och jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill må bra. Jag vill kunna se glad ut utan att försöka. Jag vill le. Jag vill skratta. Jag vill skämta. Jag vill allt men endån inget.

Jag försöker reda ut vem jag är. Vad jag gör. Jag försöker hitta mig själv. Många i min ålder säger att de har hittat sig själva men ärligt talat tror jag ingen riktigt kommer någonsin hitta sig själv. Kanske om man hittar "the one" för tydligen ska ju "the one" ta fram dina bästa sidor. De ska ta fram den äkta "jag/du".  Jag vill hitta mig själv. Jag vill hitta "the one".

Men tills dess, så ler jag varje dag.

Allt handlar om karma. Om du gör något ont så kommer du få igen. What goes around, come around. Det är the circle of life. Så varje gång du tänker göra något ont, tänk för fan efter. Jag tror på ödet. Jag tror på att det kommer regna på dig om du har kallat någon annan för ful. Karma is a bitch. Just nu har karma slått mig hårt i ansiktet men jag förtjänade väl det? Annars så skulle jag väl mått prima just nu vilket jag inte gör. Jag har mått sämre, jag har mått bättre. Fuck karma.

Jag behöver din närhet. Alla dina skratt. Jag saknar sättet du retar mig på och sättet du slänger dina armar runt mig. Jag behöver dig? Jag vill ha dig? Jag saknar dig? Jag saknar hela dig. Och allt du har att erbjuda.