Han motsvarar min idealbild av en man. Han kan göra mig glad genom att bara kolla på mig. Han har en del av mitt hjärta. Han är perfekt. Jag börjar tro att han är min själsfrände.

 

Även fast vi bara är vänner nu så är han min kärlek. I framtiden kommer vi hitta tillbaka. Vi vet det. Vi tror på den kärlek vi har även fast det är krångligt ibland. Går efter "om han kan få dig att le, behåll honom". Han får mig att le, jämt. Låt oss säga det såhär: han är den jag tänker på när jag går och lägger mig och när jag vaknar. Han gör mig lycklig.

 

Nu när jag tänker på det har jag ingen aning om vad jag skulle gjort utan mina vänner... Jag har fått det bekräftat tusen gånger om att mina vänner är gjorda av rent gult. Kom att tänka på detta när jag läste igenom en massa nyårslöften från olika människor. Jag slår vad om att hälften av de hade "dumpa dåliga vänner". Och då kom jag på det, jag har inga dåliga vänner. Alla mina vänner får mig att må bra, vara lycklig och le. De får mig att skratta och de kan till och med få mig att känna mig riktigt speciell. De är som mina extra pojkvänner. Jag kan gå till dem när jag söker tröst, när jag vill få ett gott skratt eller när jag bara behöver prata av mig. Finaste vänner.

Vem kunde tro att jag skulle få fem helt underbara, finaste bästa vännerna när jag började gymnasiet? Jag är så sjukt tacksam att jag klickade så bra med dessa fem tjejer. De har gjort mina gymnasieår till tre av de bästa åren i mitt liv. Det bästa är att vi har så mycket kvar! Och att ta studenten tillsammans med dessa ser jag verkligen fram emot.

 

Sen har vi min underbaraste bästa vän. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Min vardag skulle förmodligen vara gråare, tråkigare och dyster. Hon är en pingla, min fina vän. Att bara se henne får mig att må bra. Hon är allt bra.

 

Till alla mina fina vänner där ute: ni är värda guld.

 

Det sista han sa var "vi kommer finna varandra igen. Inte imorgon, inte om en vecka men nästa år eller året efter det, då ska jag hitta dig. Då ska våra hjärtan dunka till samma rytm. Då ska vi dela lycka och våra själar ska bli till en. Jag älskar dig, det gör jag verkligen. Du är det bästa som hänt mig." Sen lämnade han mig med en kyss.

 

Det är som om någon har slitit ut hjärtat på mig. Hur ska jag kunna gå vidare? Hur ska jag kunna radera honom från mitt liv? Det kommer inte gå. Aldrig. Under dessa månader vi träffades har jag varit den lyckligaste människan på jorden. Han har gjort mig lycklig. Han. Men nu är det över. Inga fler kvällar då vi bara ligger i sängen och skrattar åt varandra. Inga mera sömnlösa nätter då vi ligger tyst och kollar varandra i ögonen. Inga fler morgnar då jag väcks utav en puss och ett leende. Inga fler kyssar, kramar eller smekningar. Absolut inget mer låtsasbråk som slutar med kyssar. Nu är det tid att gå tillbaka till sina gamla vanor. Jag vill inte. Jag vill bli väckt med en puss, jag vill kyssas, jag vill prata om allt och ingenting.

 

Han har fått mig att må bra. Han har fått mig att må bättre. Han förändrade mig, på ett bra sätt. Han gjorde mig till en bättre människa. Varför ska vi släppa taget? "Det är bäst för oss båda". De orden snurrar runt i huvudet. Jag vet själv att detta är bäst. Både för mig och honom, även fast det gör så ont. Vi kommer hitta varandra igen. Det vet jag. Första gången våra blickar möttes visste jag att denna människa kommer göra mig glad. Jag har alltid trott på kärlek vid första ögonkastet och nu har jag även fått uppeleva det. Jag är krossad men fortfarande lycklig. Allt vi fick uppelva tillsammans är bra minnen. Minnen som håller mig levande.

 

Jag tror på honom. Jag tror han kommer hitta mig igen. På en väg eller annan. Vi kommer finna varandra igen. Det vet jag. För han är min kärlek. Han får mitt hjärta att slå snabbt och långsamt på samma gång. Han är den som får mig att tappa andan. Han är den som har en del av mitt hjärta, även fast vi är skilda åt. Jag älskar honom.

 

Om cirka fem månader är det dags för mig att ta ett väldigt stort kliv ut i världen. Om fem månader tar jag studenten och det riktiga "vuxenlivet" påbörjas. Jag ska inte ljuga och säga att jag ser fram emot det eftersom det skrämmer mig. Det skrämmer mig så mycket så ibland får jag sådan ångest och panik så släpper allt och börjar gråta. Det som skrämmer mig mest är två saker. En sak är att alla mina vänner kommer åka ut i landet/världen medan jag blir kvar här hemma, helt själv. Det andra är min framtid. Hur kommer den se ut? Jag är en människa som vill ta dagen som den kommer. En dag i taget. Men jag är rädd. Jag är rädd för jag kommer inte hamna någonstans. Jag kommer bli fast.

Jodå, jag har planer för framtiden! Jag har suttit länge och funderat på vad jag egentligen vill göra i framtiden. I nian hade jag aboslut noll koll på livet, allt jag visste var att jag var intresserad av media fast ville inte läsa media helt och hållet. I nian tog jag ett litet steg mot framtiden och sökte samhällsvetenskap med inriktigt media och det är de jag går idag. I hela etta, tvåan och nu halva trean har jag funderat och tänkt på vad jag absolut skulle kunna tänka mig att arbeta med. Jag har fått tänka på vad jag gillar att göra, hur jag är som person och vart jag skulle vilja bo i framtiden.

Jag har äntligen kommit fram till saker som skulle intressera mig. En stor sak just nu är att plugga utomlands. Och jag vet vad jag vill plugga och vart jag vill plugga. Det känns så himla skönt. Det känns så jävla bra att jag har listat ut något. Jag har kommit fram till att jag vill arbeta med människor. Sen tänkte jag efter och kom på, jag är väldigt social av mig, jag älskar att planera saker, jag tar gärna ansvaret för festen/kalaset/eventet. Nu när en massa tidningar om högskolor och universitet rullar in hittar jag en och annan spännande utbildning. Men en dag så bläddrade jag i en av dessa tidningar och såg detta: en utbildning där man pluggar event management. Den pågår i 45 veckor i ett helt annat land. Sydney, Australien.

Hur coolt skulle det vara att byta livsstil bara sådär? Att åka och plugga på andra sidan jorden. Det låter som en vacker dröm i vissa öron och som en hemsk mardröm i andra öron. Hos mig låter det lite av båda. Jag som trivs så himla bra här i Sverige, min hemstad. Jag trivs med mina vänner och familj. Hur skulle jag våga åka iväg till andra sidan jorden i nästan ett helt år?! Samtidigt vill jag göra det så himla gärna. Jag tänker bara på hur mycket jag skulle växa som människa! Jag skulle inte bli en helt annan människa men jag skulle växa. Jag skulle säkert bli mer självsäkrare. Jag skulle ta mer ansvar. Jag skulle hitta mig själv.

Jag är en människa som älskar att träffa nya människor och jag vill verkligen resa runt så mycket som möjligt medan jag kan. Så jag känner att detta skulle vara en underbar möjlighet. Men skulle jag verkligen våga lämna allt här hemma? Bara ta mitt pick och pack och lämna? Jag ska svara ja på dessa frågor innan 2013 är slut har jag bestämt. Jag ska. Jag vill. Jag kan.

Om jag får sammanfatta 2012 kort så skulle jag säga att det var ett av de bästa åren i mitt liv. Jag träffade mitt favoritband. Jag fick åka till London. Jag gick på massa konserter. Jag var lycklig. Jag behöll och kom närmre mina gamla vänner. Jag fick nya vänner. Jag fick träffa min älskade vän efter 4 år. Jag mådde bra. Jag kunde inte önskat ett bättre år. Och... Jag hittade kärleken. Bra år. Ett jävligt bra år.

 

Vi börjar i Januari 2012: Vad hände? Jo, jag fick uppleva de bästa dagarna i mitt liv. I någons liv. I allas liv. Jag fick åka till London! (Nästan helt jäkla gratis!) Jag fick träffa min bästa Mirella efter 4 år för första gången!!! Vi fick träffa vårt favoritband backstage och gå på deras konsert. Vi fick uppleva London tillsammans. Det var bra och fina dagar. Dagarna jag kommer komma ihåg resten av mitt liv. Dagar jag kommer berätta om för mina barnbarn.

Det kanske ska vara tappade tankar och förvirrade känslor. Det sker så mycket på en och samma gång. Så många känslor som sprutar ut från hjärtat och munnen. Så mycket hat. Så mycket kärlek. Allt för en människa. Världens bästa människa. Han är bäst. Och sämst. Han får mig att må bra. Och dåligt. Han är allt. Och inget. Underbara människa. Folk säger alltid att kärlek börjar med bråk, då måste han vara den rätta. När jag tänker på han och allt vi har mår jag bra. Så jävla bra. När hans blick möter min och det skapas ett leende på hans ansikte - bästa känslan. Bästa känslan. Men känslorna är här och där. Tankarna är där och här. 

Skrev ett helt inlägg om mig, men vem är då Han?

Han som jag pratar om, drömmer om, fantiserar om, håller om. Han som jag skriver med stort H. Han är en av de finaste människorna här på denna planet. Han är snygg, charmig och alldeles underbar. Han är den där människan som ser när jag är ledsen, som förstår mig när ingen annan förstår, som alltid finns där för dig. Han är människan jag vill spendera varenda sekund med. Han får mig att le, skratta och att känna lycka. När jag ser han börjar fjärilarna i magen fladdra med sina vingar och varje gång jag ser han så faller jag för honom, ännu en gång. Han har tagit en del av mitt hjärta. Han har fått det och han tar väl hand om det. Föreställ er att ni har den västa dagen i ert liv men när ni ser en viss person så blir den där dagen inte så dålig trots allt, han är en sån person. Han är bäst. Han gör mig lycklig. Kär och lycklig.

Om jag skulle beskriva mig själv så skulle jag säga såhär: jag är klantig, lojal och en gnutta skämtsam. Tar inte livet på allvar men lever det fullt ut. Jag är inte lika ambitiös som jag önskar att jag var men det duger. Jag sätter inga större krav på mig själv eller någon runt omkring mig. Jag vill att alla ska vara glad och tycka om mitt sällskap. Jag stödjer inte något parti och är inte rasist/nazist/feminist eller något annat liknande. Jag är en helt vanlig människa som gillar fluffiga, färgglada och gosiga saker lite för mycket. Jag kämpar på med livet som alla andra människor. Vissa dagar är det uppförsbackar och andra dagar så går det neråt. Men jag ser alltid livet på den ljusa sidan. Lever lite efter mottot "efter regn kommer solsken". Medan livet rullar på så önskas giftemål, barn och bra hälsa i framtiden. Men barnen ska helst inte komma förrän jag är runt 25, för vill gärna leva ut mina ungdomsår. Jag vill resa. Jag vill utforska. Skapa efarenheter, kunskap och skaffa lärdom. Vill resa runt i världen. Testa nya kulturer, äta nya spännande rätter och känner på livet på andra sidan jorden. Och så återgår vi till vem är jag? Jag är alltså en helt vanlig tjej i mina bästa år som drömmer mig bort om ett liv med mycket resande och en säker samt stabil framtid.

Jag vill somna i din famn. Jag vill känna mig trygg igen. Jag vill kunna veta att om jag faller så finns du bakom och tar emot mig. Jag vill somna och veta att det första jag ser är ditt fridfulla ansikte. Jag vill ligga med dig under en filt och räkna dina andetag. Jag vill se en film med dig men behöva starta om den tre gånger för man tappar bort sig bland kyssar och smekningar. Jag vill så mycket men sanningen är den att jag vill göra om allt. Jag vill göra allt jag räknade upp, en gång till. Med dig. Bara dig. 

Nittio dagar med kärlek och hat. Lycka och sorg. Kyssar och bråk. Så lite och så mycket kan hända under nittio dagar. Nittio dagar, du och jag, nitto dagar. Det är inte så länge men när man tänker på allt vi upplevt tillsammans, då är det som en evighet. Detta var nitto dagar utav en evighet. Du och jag är en evighet, och kommer hålla en evighet. 

Jag slits fram och tillbaka. Det gör ont i hjärtat. Jag borde inte vara hos dig, men endån så vill jag stanna. Du skadar mig. Du skadar mitt hjärta och själ. Men. Men du gör mig lycklig. Du får mig att må bra. Jag ler när jag tänker på dig, pratar med dig, ser dig, träffar dig, kysser dig, kramar dig och även när jag bråkar med dig. Du är förmodligen det bästa som hänt mig, och det värsta. Jag vill ha kvar dig i mitt liv. Du får mig till att bli en bättre människa. Du påverkar mig på ett sådant positivt sätt som ingen annan har lyckats göra. Du gör mig hel. Varför förstör vi varandra? Varför är det du och jag? Varför bråkar vi? Varför älskar vi? Varför är det vi? Ödet...? 

Jag älskar dig.

De tre små fina orden som kan vända ens värld upp och ner. Vad gör man när man hör någon du älskar innerligt säga de tre orden? Själv så blev jag stum. Det var som ett lyckorus som gick genom kroppen. Jag blev varm. Jag blev lycklig. Jag blev kär. Jag svarade med tre simpla med otroligt betydelsefulla ord tillbaka, jag älskar dig. Pussarna förvanlads till passionerade kyssar och hjärtat började slå fortfare, fortare och fortare. Och detta är bara början på något vackert.

Funderade länge om jag skulle sätta en punkt eller ett utropstecken efter H. När vet man när man hittat den stora kärleken? Hur vet man att man inte har släppt den stora kärleken? Det jag egentligen vill få ut av detta är att jag vet inte om jag har gjort ett bra beslut. När man är lycklig hos någon, då ska man väl stanna? Fan. Fan. Fan. Varför har jag gett mig in i denna enorma labyrint. Jag går och går men går alltid fel. Svänger vid fel tillfälle och hittar aldrig fram. Jag hittar ett stop och tror jag är framme men nej. Jag kommer inte fram. Nu trodde jag att jag var framme, äntligen, men jag är inte säker. Det känns som om det borde finnas ännu en sväng och där är målet. Men varför har jag stannat då? Jag mår bra här, halvvägs. Jag har hittat ett ställe där jag är lycklig. Nu har jag förvirrat mig själv. Både i denna text, i labyrinten, i huvudet och i hjärtat. "Gå på magkänsla." Så säger de alla. Men hur vet man vad som är rätt när allt inom mig säger olika? Har jag vad jag söker efter? Har han ett stort H?

När jag sover, när jag äter, när jag dricker, när jag ler, när jag gråter, när jag drömmer. Jag kommer ihåg varenda liten sak. Allt. Och det verkar du också göra. Det är som en röst som viskar "kom till mig" eller "kom tillbaka och värm mig och mitt hjärta". Jag vill ha dig. Hos mig. Nu. Jag vill har din närhet. Endån känner jag denna frihet i hjärtat. Jag är fri men vill vara frången. Jag vill vara din fånge. Jag tänker på dig. Jag tänker på det när jag sover, när jag äter, när jag dricker, när jag ler, när jag gråter, när jag drömmer. Jag tänker på dig.

Jag är glad. Jag är ledsen. Och vet ni, jag mår bra. Men... Jag mår dåligt. Tog nyss ännu ett kliv ut i världen med tårarna i ögonvrån. Det känns i hjärtat. Hela jag känner mig sisådär. Jag gjorde något jag inte ville men om jag inte hade gjort det så hade hela mitt liv förmodligen blivit skadat. Det var rätt val. Ska krypa ner i sängen, ensam, och se på massa kärleksfilmer, spy och önskan jag hade någon att mysa med. Ska även ligga och övertala mig själv att jag gjorde rätt val och det var/är bäst så. 

Jag är kär. Jag är inte kär. Jag är kär. Jag är inte kär. Jag är kär. Jag har fallit som aldrig förr men jag vill inte. Jag vill inte vara kär. Jag vill inte falla. Jag vill vara fri. Jag vill leva livet? Men det kan man väl göra även fast man är kär? Eller? Blir man inte väldigt "down to earth" och lugn då? Jag blir nog fan det. Jag vill inte. Jag är galen. Jag är vild. Jag vill leva! Jag är kär. Fan. Fan. Fan. Jag vill inte. Jag vill. Jag är inte kär. Jag är kär.

Finns det verkligen något som är perfekt? Eller är det något sjukt påhitt? Eller är det när man ser sin äkta kärlek i ögonen och allt med hen är bara... Perfekt. Jag vet inte. Vet någon? Jag tror att vi alla har någon i våra liv som är perfekt. Om din mamma frågar dig "vem är perfekt" så skulle vi nog alla svara våra kärlekars namn. Om våra kärlekar frågar skulle vi svara med ett simpelt "du". Om syskonen eller pappa frågar så skulle vi nog svara med "mamma". Jag vet inte vem som är perfekt för mig. Jag tycker att det är saker hos personer som gör dem perfekta. Alla är perfekta på deras egna vis? Ja. Låt oss säga så. Jag önskar jag hittar någon som finner mig perfekt. Jag har en lång resa framför mig men jag tror, jag hoppas, att jag hittar någon som kommer kolla in i mina ögon och säga att jag är perfekt, på mitt egna vis. Jag är perfekt för jag är jag. Och han är perfekt för han är han.

Det finns sina nackdelar och en väldigt få fördelar....

Att vara senfödd. Vad har det egentligen för fördelar? Ni vet inte hur mycket jag har fuderat på detta med tanke på att jag själv är född i november, inte det tidigaste på året liksom. Men jag har kommit fram till två fördelar. 1. När du blir 18 så kan du gå ut och festa med ALLA dina vänner för alla är redan 18. 2. När alla dina vänner är 30 så är jag fortfarande 29. Det finns seriöst inte fler fördelar. Nackdelar dessvärre så har jag en massa. 1. Alla dina vänner har fest varje helg och du blir inte ens medbjuden pga du kommer inte in någonstans. 2. Dina vänner kan dricka lagigt. 3. Du missar allt det roliga. 4. Folk kallar dig för yngre, i mitt fall kallar folk mig för 95a. 5. När man äntligen blir medbjuden på fest så måste man gå hem vid 23-00 slaget för alla andra dra ut. 6. Alla skaffar körkort och lever livet. 7. Man är tydligen omogen för man är mindre. 8. Det är så jävla svårt att få jobb om man inte är 18. 9. Folk som är födda i november eller december är oftare sena i utvecklingen. På kroppens utveckling och den mentala utvecklingen. Ja nackdelarna fortsätter att trilla in en efter en. Jag är så sur över att jag är senfödd pga alla mina vänner har så sjukt kul utan mig nu för tiden. Själv sitter jag här hemma med mina katter och äter godis framför en dålig komedi eller bra gråtfilm. Här om dan så sa min bästa kompis till mig: "Ja, det märks att Evelina inte är med. Det är lite tråkigt." liksom det är då det börjar bli jobbigt. När det märks att jag inte är med. När folk har kul utan mig. Aja, det enda positiva är att de tänker på mig. Det känns bra. Ska fortsätta med att räkna ner dagarna till min artonårsdag, det är bara 69 dagar kvar. Håll ut.