Föreställ dig att du ser någon som du älskar gråter men du kan inte göra något åt det och du får denna smärtan i hela bröstet. Så känner jag mig just nu. Jag känner ingeting. Jag känner mig helt tom. Borta. Jag kom nog tillbaka till verkligheten. Allt jag känner är smärta, inget annat. När man ser en av sina favorit personer gråta men man kan inte göra något är hemskt. Om jag kunde så skulle jag springa upp till personen och krama om den och berätta hur fantastisk människa personen är. Men nu när jag inte kan det känner jag mig helt förstörd, tom bara rent utav ingenting.

Det värsta jag vet om mig själv är att jag vet att jag kommer aldrig bli tillräckligt bra för någon. Jag kommer aldrig vara vacker. Jag kommer alltid få kämpa i livet. Jag kommer förmodligen sluta livet ensam och det skämmer mig. Och att jag inte har något självförtroende hjälper mig inte ett skit. Varje gång jag ser en vacker tjej jämför jag mig med henne och jag slutar alltid som den fula. Jag vill kunna säga att jag är vacker och att jag är bra. Men det kommer aldrig hända. Tyvärr.

Har ni någon gång känt som att ni bara vill försvinna ett tag? Kanske över ett par dagar, ett par veckor eller ibland månader? Ni vill försvinna och skita i allt runt omkring dig. Ni vill fokusera på er. Ni vill hitta lyckan i livet igen. Just nu känner jag mig så. Jag vill försvinna ett par veckor och kanske komma tillbaka glad. Istället för att fejka ett leende utan att faktiskt kunna le utan att behöva känna känslan av skådespeleri. Att kunna ha ett riktigt skratt. Rättare sagt vara lycklig igen.

med rödsprängda ögon springer vi härifrån,
du viskar i mitt öra; jag behöver dig