Det är som om jag sitter fast i en liten bubbla. En bubbla bestående av: tjat, samma gamla vanor, arbetslöshet och inga pengar. Jag behöver komma ut! Min kropp och mitt huvud skriker: släpp ut mig!

 

Jag läser hela tiden om mina vänners äventyr, den ena efter den andra, och själv sitter jag som fastklistrad här hemma. Jag vill ut och resa. Jag vill ut och uppleva nytt. Smaka på en ny kultur. Men jag kommer aldrig iväg. Varför? För jag är rädd. Jag är rädd för att förlora allt jag har här hemma. Jag är rädd att tappa kontakten med personer som gör mig glad. Jag är helt enkelt rädd för det jag lämnar bakom mig, inte för det framför mig.

 

Ibland känner jag bara för att släppa allt och ta första resan jag hittar ut i världen. För jag vill. För jag skriker efter det. För jag vill inte bli fast i denna stad. Men varje gång jag bestämt mig så ringer en klocka där bak i huvudet på mig och påminner mig om allt jag har här hemma. Och för att vara ärlig är jag så förbannat dum. "Vi" alla vet vad som håller mig tillbaka. Jag vill bara inte erkänna det. Det är EN viss person. EN person som jag inte vill förlora. EN person som styr mitt liv. Hur ska man släppa den personen? Hur ska man våga ta ett kliv utan honom?

 

Jag måste komma över "detta". Jag måste ge mig ut. Om han nu är menad för mig så väntar han väl? Men tänk om han inte gör det? Tänk om. Jag måste även sluta att säga "tänk om" och göra det istället. Men jag är feg. Alldeles för feg. Jag vågar inte. Jag vågar inte lämna allt här hemma. Jag är rädd.

 

Men jag tänker göra det bästa av situationen. Jag tänker umgås med människorna som är kvar i staden. Jag tänker gå vidare och vara glad varje dag. Jag tänker hitta ett jobb. Jag tänker ändra min livstil. Även fast jag kanske inte kommer ut på något äventyr så ska jag göra det tråkiga gamla livet till ett nytt och mer spännande liv. Jag ska förändra saker och ting. Jag ska bli en bättre människa, och det... Det kommer bli mitt nya äventyr istället.