Du får inte kalla mig för saker som "babe, finaste du, gullet, älskling" med mera. Du får inte. Du lurar mitt hjärta när du gör det. Du kan inte ta det sen slita det i två delar. Det är inte okej längre. Du får inte ringa för att kolla hur jag mår eller bara kolla hur läget är. Du får inte säga "jag älskar dig". Du får inte kontakta mig när du känner dig ensam. Du lurar mig som sagt. Du låtsas som att vi är något mer än vad vi är. Du lurar mitt lilla, omtåliga hjärta att vi är något speciellt. För vi är inte det. För det vi har, det är något som jag aldrig kommer kunna förklara men vi är inget speciellt iallafall. Vi är vi.

 

Jag tror vi är något som vi, eller någon annan, aldrig kommer förstå sig på. Vi trivs så himla bra. Vi är inte vänner men vi är inte ett par. Vi är älskare (eller lovers på engelska som låter hur fint som helst?). Det är väl självklart jag har känslor för honom. Det är väl självklart att jag älskar honom. Men, vi är vi. Vi är inte dem här som ringer varandra för de känner att de måste pga de är ett par. Vi ringer varandra för vi gillar bara att prata. Vi är inte dessa som väcker varandra med en kyss. Vi väcker istället varandra genom skratt och slag. Vi bjuder inte varandra på middag, vi ligger inte i soffan och myser, vi håller definitvit inte hand. Utan vi.. Vi bråkar med varandra, vi älskar med varandra, vi delar hemligheter med varandra, vi slår varandra, vi kramar varandra, vi hatar varandra, vi älskar varandra, vi är varandras bästa vän. Vi är bästa vänner. Det är vad vi är. Vi är vi. Vi är bästa vänner.

 

Vi är ingenting. Vi är allt. Vi är inget par. Vi är bästa vänner. Vi är älskare. Vi är vi - och jag gillar det.