Visst är väl livet orättvist? Att dom man älskar mest ska behöva försvinna från ditt liv? Att de som gör din värld så mycket ljusare försvinner. Att min farmor behövde gå bort i cancer vi en ung ålder. Jag hann inte ens träffa henne. Att min faster gick bort utan att jag fick träffa henne. Att min farfar behövde gå bort utan att någongång få träffa honom. Jag kommer ALDRIG  uppleva hur det är att ha en faster, eller farmor och farfar. Någon man alltid åker till på julen och äter god mat hos. Jag kommer aldrig kunna sitta hos min farmor och äta hennes nybakta kakor. För hon var tuvngen att gå i förväg. Innan jag ens var född. Jag kommer alltid ha ett paket mindre än alla andra barn. Jag kommer aldrig kunna berätta för mina barn hur det är att ha en farmor eller farfar för jag har aldrig haft det för mina gick i förväg. Är det inte hemskt? Orättvist. Varför jag? Varför just dom? Sen kommer jag aldrig, aldrig kunna prata med min bästa kompis igen för hon gick också i förväg till himlen. Allt jag vill är att kunna höra hennes röst igen. Se hennes leende. Jag vill att hon ska berätta för mig att allt kommer bli bra. Jag vill att hon ska berätta för mig hur det är i himlen så jag inte behöver vara rädd. Jag vill veta om hon är stolt över mig, om jag gjort något fel. Jag önskar att hon kunde komma tillbaka. Så vi kan växa upp tillsammans. Jag behöver henne vid min sida. Men jag hoppas hon har det bra i himlen, och vakar över mig. Jag hoppas hon ser till att jag inte hamnar i trubbel, att jag väljer rätt väg här i livet. Men som jag sa innan livet är orättvist. Jag hoppas bara att dom är på en underbar plats och tar hand om varandra just nu. Att dom kollar ner på mig och är stolta. Jag saknar dom, jag saknar Nellie, alla mina katter, min farmor och farfar, min faster, min gammelmormor. Jag saknar er alla. Vila i frid mina änglar. Jag tänker på er.